foralltidannorlunda

Jag hade ett tvättäkta meltdown igår kväll. En riktig gråtfest.
Tittade på bilder på dig, nya bilder. Bilder där du är glad. Lycklig. Och det gör så ont.
Hur kan ditt liv bara fortsätta som vanligt? Hur kan du bara fortsätta som vanligt när ingenting är som vanligt i mitt liv. Det är så orättvist, och det gör så ont. Det gör så ont att se dig skratta som att du inte sårat mig alls, som att jag inte betydde någonting. Så, jag grät. Grät, grät och grät lite till. Tills tårarna tog slut. Jag hatar att du är lycklig och jag hatar att behöva inse att jag inte är det.

Men jag hoppas och tror att vindarna ska vända en dag. Att jag en dag ska stå där och skratta i solen medan någon tar kort på mig och att du ska ha en gråtfest på ditt badrumsgolv. Då är det din tur att tvivla, anklaga dig själv. Känna dig liten, ensam och obetydlig. Bara du och dina tårar.
Ibland tror jag på det, på karma. What goes around, comes around.
Och om det verkligen finns karma i världen, åh herregud lilla pojke. Vilket helvete du har framför dig.