foralltidannorlunda

so I choose me over you.

Står inför något stort. Är livrädd för att bestämma själv, att styra mitt eget liv. Att börja om. Samtidigt längtar jag efter att få följa mitt eget hjärta istället för någon annans. Ovan känsla, lite skräckblandad förtjusning. Tanken är svindlande, tanken att jag kan göra vad jag vill. Jag måste göra det. Det är dags nu, hög tid att ta mina egna beslut. Så, jag håller andan och hoppar. Och för första gången i mitt liv, hoppar jag för mig själv, för min egen skull.

This is how the story went

I met someone by accident who blew me away, blew me away.

And It was in the darkest of my days, when you took my sorrow and you took my pain.

And buried them away, you buried them away.

I wish I could lay down beside you, when the day is done and wake up to your face against the morning sun.

But like everything I've ever known, you disappeared one day.

So I'll spend my whole life hiding my heart away.

Woke up feeling heavy hearted.
I'm going back to where I started, the morning rain.

The morning rain.

And though I wish that you were here,
that same old road that brought me here is calling me home.

It's calling me home.

Jag hade ett tvättäkta meltdown igår kväll. En riktig gråtfest.
Tittade på bilder på dig, nya bilder. Bilder där du är glad. Lycklig. Och det gör så ont.
Hur kan ditt liv bara fortsätta som vanligt? Hur kan du bara fortsätta som vanligt när ingenting är som vanligt i mitt liv. Det är så orättvist, och det gör så ont. Det gör så ont att se dig skratta som att du inte sårat mig alls, som att jag inte betydde någonting. Så, jag grät. Grät, grät och grät lite till. Tills tårarna tog slut. Jag hatar att du är lycklig och jag hatar att behöva inse att jag inte är det.

Men jag hoppas och tror att vindarna ska vända en dag. Att jag en dag ska stå där och skratta i solen medan någon tar kort på mig och att du ska ha en gråtfest på ditt badrumsgolv. Då är det din tur att tvivla, anklaga dig själv. Känna dig liten, ensam och obetydlig. Bara du och dina tårar.
Ibland tror jag på det, på karma. What goes around, comes around.
Och om det verkligen finns karma i världen, åh herregud lilla pojke. Vilket helvete du har framför dig.

Du har lärt mig många saker genom det du gjorde mot mig. Många, många bra saker. Bra saker om mig själv och om andra. Saker som kommer göra mig starkare när allt är över.
Men också många saker som jag önskar att du inte hade lärt mig. Du har lärt mig saker som jag önskar jag kunde ignorera. Radera.
Du har lärt mig hur det känns att bli lämnad, att stå ensam kvar. Du har lärt mig hur det känns att höra att man ingenting är värd, att man inte är önskvärd längre.
Du har lärt mig hur det känns att bli lurad, hur det känns när man inser att man inte vet vad som är sant längre. Du har lärt mig hur det känns när hjärtat brister. Hur det låter när ens drömmar sakta smulas sönder. Du har tvingat mig att mogna, på ett sätt som jag aldrig ville mogna på. Att bli en annan person än den jag var innan, en person som jag inte var redo att bli.
Du har lärt mig att sky kärleken, att se kärleken som något farligt, otryggt, smärtsamt.
Du har tvingat mig vara rädd för att komma människor för nära, eftersom du bevisat att de man älskar ändå aldrig går att lita på.
Du har lärt mig att aldrig ge hela mig själv till någon annan. Att alltid vara försiktig.
Att aldrig älska med hela mitt hjärta.

Who do you think you are?

I've learned to live, half alive

It took so long just to feel alright, to remember how to put back the light in my eyes.
I wish I had missed the first time that we kissed, cause you broke all your promises.

Väldigt länge så trodde jag att jag inte skulle kunna överleva det du utsatte mig för. 
Men det gjorde jag. Överlevde alltså.
Se på fan.

Det har hänt något. Inom mig alltså. Återkommer när jag grubblat klart.

Fortsätter min fyndighet även idag och visar även min kärlek för Harry plopper.

Har deppat klart för idag och avslutar nu kvällen med att vara självgod. Godnatt!

En vecka efter han i all hast hade gjort slut fick jag reda på att han varit otrogen under de tre sista veckorna vi var tillsammans. En vän, en underbar, fantastisk och modig vän fick utföra arbetet som budbärare. Så svårt det måste varit för henne. Så ont det måste gjort i henne att göra mig ännu mer illa, så ont det måste gjort att veta att det hon skulle berätta skulle trasa sönder mig. Så otroligt tacksam jag är för att det var hon som berättade det. Som jag älskar dig för det, vackra du. För att du gav mig den värsta nyheten jag fått under mitt ganska korta liv, för att jag fick höra det från dig och inte från någon annan. Fina du.

---

Den kvällen minns jag knappt. Jag tror att jag tappade det. Förståndet alltså. Jag skrek, grät, hyperventilerade, och kräktes. Efter att gråten tagit slut, rösten brustit och det inte fanns mera att spy upp så stelnade jag. Jag bara satt i många timmar, stirrande framför mig. Jag minns inte de timmarna alls. Inte någonting, det är bara blankt som ett papper. Efter det gick jag och la mig bredvid min mamma.

Innan mamma somnade viskade jag "mamma, jag tror jag dör nu". Jag menade det. För första gången i mitt liv trodde jag att jag skulle dö, på riktigt. Ingenting, varken fysiskt eller psykiskt har gjort så ont förut och jag kunde inte förstå hur jag skulle överleva en hel natt med den smärtan. Jag skulle aldrig mer vakna tänkte jag, det kändes logiskt, nästan skönt. Aldrig efter det och aldrig innan har jag känt så, alltid har jag varit livrädd för döden. Men inte den natten, den natten välkomnade jag tanken på att få slippa vakna.

Efter många timmar slumrade jag till. I halvvaket tillstånd drömde jag om min farmor. Min fina, varma, vackra farmor som jag saknar så enormt. I drömmen klappade hon på mig, strök mig över håret, viskade ömma ord i mitt öra och sa att jag skulle leva. Det var inte min tid att dö. Jag skulle vakna och en ny morgon skulle komma, varken jag ville det eller ej sa hon. Hon tröstade mig och torkade mina tårar med sin rynkiga lilla hand.

Jag vaknade, farmor var kvar. I luften, överallt i rummet. Hela natten var hon där, i mina drömmar och i rummet. Hon vakade över mig, tog mig igenom den natten med sina smekningar och viskningar. Den natten, den längsta natten jag upplevt, den natten jag trodde att jag skulle dö. Den natten höll hon mig kvar i livet.

Min lilla farmor, min ängel.

I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears.

And if you have to leave, I wish that you would just leave.

Your presence still lingers here and it won't leave me alone.

These wounds won't seem to heal, this pain is just too real.

There's just too much that time cannot erase.

When you cried I'd wipe away all of your tears

When you'd scream I'd fight away all of your fears

and I held your hand through all of these years

But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light.

Now I'm bound by the life you left behind.

Your face it haunts my once pleasant dreams.

Your voice it chased away all the sanity in me.

Efter en dag på jobbet är jag så väldigt trött. Trött på att le, skratta, prata, trött på att umgås med andra människor. Jag är så trött på att försöka hänga med i samtal, när mina tankar hela tiden svävar iväg. Trött på att försöka fokusera och koncentrera mig när allting känns helt meningslöst. Jag är så trött på att svara "bara bra", när mina vänner frågar mig hur jag mår. När jag egentligen vill viska "jag kan inte andas, jag drunknar, snälla hjälp mig", men jag vågar inte, rädd att vara till mer besvär än vad jag redan är. Rädd för att vara tjatig, att de ska tycka nu får det räcka med trams. Rädd för att de inte ska kunna hjälpa mig, att ingen kan hjälpa mig.

Jag är trött på att fungera, finnas till, trött på att existera.

Jag är så förbannat jävla trött på att låtsas att jag är okej.

Det känns som jag borde vara det nu, okej alltså. Det är jag inte. Inte alls faktiskt.

Idag hörde jag någon på radion säga att kärleken inom en människa är konstant. Alltså att man får tillbaka den kärleken man ger. Summan av kärleken är konstant inom en person alltså. Först tänkte jag, men va fan? Påstår den här personen att jag fick lika mycket kärlek som jag gav? Att den kärleken jag gav till honom fick jag tillbaka? För i så fall är hon (jaa, för det var en hon) dum i huvudet. Helt jävla fucking efterbliven. Men sen tänkte jag att det kanske är så att man kan få kärlek retroaktivt, lite som att få tillbaka på skatten. I efterhand, av en annan människa än den man gav till. Jag gillar den tanken bättre, även om jag kanske inte ens tror på grundteorin.

Men som sagt jag attraheras ändå lite av tanken på retroaktiv kärlek, mest för att det innebär att jag har en jääävla massa kärlek att inkassera i min framtid.

Jag är rädd. Rädd för att jag ska bli bitter. Cynisk. Att jag ska missa kärleken om den skulle titta förbi i framtiden. Att mitt hjärta inte ska våga. Att det är för trasigt, för skadat.

Jag är rädd för att jag ska fnysa åt kärleken. Kalla den falsk och oärlig. Inte se det vackra i att älska. Att jag bara ska se slutet, där jag blir sårad, skadad.

Jag är rädd för att kärleken ska se mitt trasiga inre och springa. Att jag inte ska vara värd jobbet. Jobbet som kommer med att vara tillsammans med någon som är ihoplimmad. Som alltid kan falla isär, när som helst när limmet skulle råka släppa.

Jag är rädd för att kärleken ska krossa mig, att nästa gång slutar illa och hjärtat mitt inte ska gå att laga den gången. Att bitarna som skall sys ihop är för små, för många.

Jag är rädd för att jag är förstörd. Att jag aldrig kommer bli hel igen, att jag för alltid kommer vara ur funktion.

Mest rädd är jag för att bli ensam. Att medan jag skyddar, vaktar och försvarar mitt sargade hjärta, ska livet gå mig förbi.