foralltidannorlunda

En vecka efter han i all hast hade gjort slut fick jag reda på att han varit otrogen under de tre sista veckorna vi var tillsammans. En vän, en underbar, fantastisk och modig vän fick utföra arbetet som budbärare. Så svårt det måste varit för henne. Så ont det måste gjort i henne att göra mig ännu mer illa, så ont det måste gjort att veta att det hon skulle berätta skulle trasa sönder mig. Så otroligt tacksam jag är för att det var hon som berättade det. Som jag älskar dig för det, vackra du. För att du gav mig den värsta nyheten jag fått under mitt ganska korta liv, för att jag fick höra det från dig och inte från någon annan. Fina du.

---

Den kvällen minns jag knappt. Jag tror att jag tappade det. Förståndet alltså. Jag skrek, grät, hyperventilerade, och kräktes. Efter att gråten tagit slut, rösten brustit och det inte fanns mera att spy upp så stelnade jag. Jag bara satt i många timmar, stirrande framför mig. Jag minns inte de timmarna alls. Inte någonting, det är bara blankt som ett papper. Efter det gick jag och la mig bredvid min mamma.

Innan mamma somnade viskade jag "mamma, jag tror jag dör nu". Jag menade det. För första gången i mitt liv trodde jag att jag skulle dö, på riktigt. Ingenting, varken fysiskt eller psykiskt har gjort så ont förut och jag kunde inte förstå hur jag skulle överleva en hel natt med den smärtan. Jag skulle aldrig mer vakna tänkte jag, det kändes logiskt, nästan skönt. Aldrig efter det och aldrig innan har jag känt så, alltid har jag varit livrädd för döden. Men inte den natten, den natten välkomnade jag tanken på att få slippa vakna.

Efter många timmar slumrade jag till. I halvvaket tillstånd drömde jag om min farmor. Min fina, varma, vackra farmor som jag saknar så enormt. I drömmen klappade hon på mig, strök mig över håret, viskade ömma ord i mitt öra och sa att jag skulle leva. Det var inte min tid att dö. Jag skulle vakna och en ny morgon skulle komma, varken jag ville det eller ej sa hon. Hon tröstade mig och torkade mina tårar med sin rynkiga lilla hand.

Jag vaknade, farmor var kvar. I luften, överallt i rummet. Hela natten var hon där, i mina drömmar och i rummet. Hon vakade över mig, tog mig igenom den natten med sina smekningar och viskningar. Den natten, den längsta natten jag upplevt, den natten jag trodde att jag skulle dö. Den natten höll hon mig kvar i livet.

Min lilla farmor, min ängel.