foralltidannorlunda

Jag är rädd. Rädd för att jag ska bli bitter. Cynisk. Att jag ska missa kärleken om den skulle titta förbi i framtiden. Att mitt hjärta inte ska våga. Att det är för trasigt, för skadat.

Jag är rädd för att jag ska fnysa åt kärleken. Kalla den falsk och oärlig. Inte se det vackra i att älska. Att jag bara ska se slutet, där jag blir sårad, skadad.

Jag är rädd för att kärleken ska se mitt trasiga inre och springa. Att jag inte ska vara värd jobbet. Jobbet som kommer med att vara tillsammans med någon som är ihoplimmad. Som alltid kan falla isär, när som helst när limmet skulle råka släppa.

Jag är rädd för att kärleken ska krossa mig, att nästa gång slutar illa och hjärtat mitt inte ska gå att laga den gången. Att bitarna som skall sys ihop är för små, för många.

Jag är rädd för att jag är förstörd. Att jag aldrig kommer bli hel igen, att jag för alltid kommer vara ur funktion.

Mest rädd är jag för att bli ensam. Att medan jag skyddar, vaktar och försvarar mitt sargade hjärta, ska livet gå mig förbi.