2011-06-13 | 11:21:27
Att hämnas
Jag har alltid trott att om någon va otrogen mot mig så skulle jag gå bananaz. Slå sönder saker, slå honom, slå henne, bränna upp hans kläder, skrika, gapa, gråta. Hämnas. Det gjorde jag inte. Jo jag grät, jag skrek, men aldrig inför honom. Och nu i efterhand undrar jag varför. Varför hämnades jag inte? Varför blev jag inte galen?
För att det inte skulle hjälpa. Det skulle inte göra hålet han grävde i mitt hjärta mindre. Det skulle inte göra illamåendet över att jag delade honom med en annan mindre. Ingenting skulle bli bättre av att jag betedde mig illa. Ibland önskar jag att jag kunde hämnas. Typ ligga med hans bästis eller sprida ut hans hemligheter. Men jag kan inte. Det är inte jag. Jag kan inte sänka mig till hans nivå, det går inte. Jag vill se tillbaka på det här helvetet och tänka att jag skötte det så bra jag kunde, att jag behöll min värdighet. Att även om han visade sig vara en elak och hemsk människa så var inte jag det. Jag var fortfarande jag och jag behandlar inte andra människor illa med flit. Inte ens de människor som har krossat mitt hjärta.
Han måste leva med vad han har gjort. Han förlorade mig för all framtid, någon stans tänker jag att det är straff nog.
I could fight, seek revenge
But thats not who I am
3 Kommentarer
Anonym:
true fucking story
Hanna - Mode, smyckestillverkande och min vardag:
Fy så tråkigt att bli sviken.
saralovisa:
Ursch vilken tråkig läsning. Två tråkiga läsningar! Din komentar berörde verkligen! Jag har sluppit sexuella övergrepp men jag vet inget värre än män som tittat på en som om man vore en köttbit eller bara "råkar" lägga handen på låren när man sitter och trängs på bussen. Vriga kräk utan karaktär.
Jag önskar dig allt gott och att du finner mod och hopp i din egen styrka!
kram