2011-06-01 | 11:09:36
It hurts when I think, when I let it sink in. It's all over me.
Min morgon består av kaffe. Ingenting är så gott som kaffe och ska vi vara ärliga här är det typ det enda jag alltid kan förtära utan att spy. Dock spyr jag inte alls lika mycket som de två första veckorna. Då spydde jag av alla möjliga anledningar, jag tänkte på dig, på er, på henne. Jag tänkte på att det är över, att allt är slut och vips så kom maten upp igen.
Nu spyr jag oftast bara när jag för en halv sekund glömmer bort att det har hänt och sedan kommer jag på det. I den sekunden när det slår mig att allt är på riktigt, då är det som att det såret går upp igen. Som att såret som börjat få en liten, liten skorpa, går upp och så ligger jag där igen och spyr medans mitt hjärta förblöder på badrumsgolvet.
Konstigt att det visar sig så fysiskt när hjärtat går sönder. Att det gör ont i hjärtat förstår man ju, det är ju trasigt. Det som är trasigt gör ont. Men jag har svårt att förstå varför det gör ont i kroppen, i lederna, i huvudet, i magen osv. Varför känner jag mig helt plötsligt som en gammal reumatisk tant? Udda.
0 Kommentarer