foralltidannorlunda

Hade jag vetat, att det skulle sluta så här. Att jag aldrig skulle bli den samma. Att jag skulle misstro allt och alla. Hade jag vetat, att jag skulle känna mig som att jag är den enda personen i hela världen som jag kan tro på, den enda jag kan lita på. Att jag skulle bli cynisk, kall och full av ångest. Att mitt hjärta skulle gå i tusen bitar.

Om jag hade vetat, att jag och alla runt omkring mig desperat skulle försöka klistra, sy och limma, pussla ihop mitt hjärta. Bara för att upptäcka att bara man petar på det så faller det isär, bara man snuddar vid stygnen i mitt hjärta så skulle såret gå upp och bitarna falla sönder. Om jag bara hade vetat, att det då bara är att börja om med limmandet och klistrandet.

Om jag bara hade vetat att du skulle förvandla mitt liv till en gapande avgrund och att du skulle tvinga mig att balansera på kanten och hela tiden riskera att trilla ner och slå mig sönder och samman.

Hade jag vetat att det skulle göra så här ont, att jag skulle bli så här skadeskjuten. Då hade jag aldrig gjort det.

Hade jag vetat vem du verkligen var, och hur illa du skulle behandla mig. Då hade jag sagt, tack men nej tack. Det är inte värt det. Du är inte värd det.

Det gör alldeles, alldeles för fruktansvärt jävla ont.