2011-06-01 | 15:00:00
Fina, underbara, vackra vänner
Det enda positiva (och då menar jag verkligen det ENDA positiva) med hela den här historien är att jag har insett vilka vänner som verkligen, verkligen finns här för mig. När hela min värld rasade samman så ploppade alla de vänner som älskar mig fram, som små svampar, och tröstade, klappade, kramade och bara lyssnade. Vissa träffade jag inte så ofta, kanske tänkte jag någon gång att vi hade glidit ifrån varandra. Men när jag verkligen behövde dem så fanns de där, som ett skyddsnät slöt de sig runt mig. Min värld, mitt liv, mitt hjärta hade kanske rasat ner och trasats sönder. Men mina fina, underbara, vackra vänner lät mig inte följa med ner, de höll mig uppe. De höll mig uppe med sina varma, små lena händer, de höll mig där tills jag klarade av att hålla mig flytande själv.
Hur ska jag någonsin kunna tacka för att de höll mig varm när det kändes som jag skulle frysa ihjäl?
Hur som helst. Tack.
2011-06-01 | 12:06:32
...
2011-06-01 | 11:09:36
It hurts when I think, when I let it sink in. It's all over me.
Min morgon består av kaffe. Ingenting är så gott som kaffe och ska vi vara ärliga här är det typ det enda jag alltid kan förtära utan att spy. Dock spyr jag inte alls lika mycket som de två första veckorna. Då spydde jag av alla möjliga anledningar, jag tänkte på dig, på er, på henne. Jag tänkte på att det är över, att allt är slut och vips så kom maten upp igen.
Nu spyr jag oftast bara när jag för en halv sekund glömmer bort att det har hänt och sedan kommer jag på det. I den sekunden när det slår mig att allt är på riktigt, då är det som att det såret går upp igen. Som att såret som börjat få en liten, liten skorpa, går upp och så ligger jag där igen och spyr medans mitt hjärta förblöder på badrumsgolvet.
Konstigt att det visar sig så fysiskt när hjärtat går sönder. Att det gör ont i hjärtat förstår man ju, det är ju trasigt. Det som är trasigt gör ont. Men jag har svårt att förstå varför det gör ont i kroppen, i lederna, i huvudet, i magen osv. Varför känner jag mig helt plötsligt som en gammal reumatisk tant? Udda.
2011-05-31 | 14:58:06
Att skriva en blogg som ingen läser
Tanken med den här bloggen var att den skulle vara fylld av smärta. Ångest. Kval. Död. Nej, okej inte död. Men i alla fall smärta. Eftersom smärta har huvudrollen i mitt liv just nu, men det känns liksom lite konstigt att skriva så personliga saker i en blogg. Liiitee för privat. Så jag sparar kanske den mest smärtsamma smärtan ett tag, suger lite på den karamellen. Ganska äcklig karamel kan tyckas, men ändock en karamel. Under tiden får ni hänga med i mitt, inte så spännande liv.
Ps. vet inte vem jag skriver till eftersom den här bloggen inte har en enda besökare. Kanske mest för min egen skulle egentligen. Bra att få skriva av sig tänker jag.
Tjing tjong!
2011-05-31 | 14:49:12
För alltid annorlunda
Jaha. Nu ska man alltså vara anonym. Udda. Har nog aldrig i hela mitt liv varit anonym. Ingen vet vem jag är. Eller alltså jo mina vänner och familj vet ju såklart vem jag är. Men de vet inte att det är jag som skriver den här bloggen. Anledning, undrar ni kanske? Jaa, mitt hjärta gör för ont. Det gör ont och jag vill dela med mig av det till världen. Jag vill bara inte att ni ska veta vem jag är när jag gör det. Är det okej? Okej. Då kör vi.