foralltidannorlunda

so I choose me over you.

Står inför något stort. Är livrädd för att bestämma själv, att styra mitt eget liv. Att börja om. Samtidigt längtar jag efter att få följa mitt eget hjärta istället för någon annans. Ovan känsla, lite skräckblandad förtjusning. Tanken är svindlande, tanken att jag kan göra vad jag vill. Jag måste göra det. Det är dags nu, hög tid att ta mina egna beslut. Så, jag håller andan och hoppar. Och för första gången i mitt liv, hoppar jag för mig själv, för min egen skull.

This is how the story went

I met someone by accident who blew me away, blew me away.

And It was in the darkest of my days, when you took my sorrow and you took my pain.

And buried them away, you buried them away.

I wish I could lay down beside you, when the day is done and wake up to your face against the morning sun.

But like everything I've ever known, you disappeared one day.

So I'll spend my whole life hiding my heart away.

Woke up feeling heavy hearted.
I'm going back to where I started, the morning rain.

The morning rain.

And though I wish that you were here,
that same old road that brought me here is calling me home.

It's calling me home.

Jag hade ett tvättäkta meltdown igår kväll. En riktig gråtfest.
Tittade på bilder på dig, nya bilder. Bilder där du är glad. Lycklig. Och det gör så ont.
Hur kan ditt liv bara fortsätta som vanligt? Hur kan du bara fortsätta som vanligt när ingenting är som vanligt i mitt liv. Det är så orättvist, och det gör så ont. Det gör så ont att se dig skratta som att du inte sårat mig alls, som att jag inte betydde någonting. Så, jag grät. Grät, grät och grät lite till. Tills tårarna tog slut. Jag hatar att du är lycklig och jag hatar att behöva inse att jag inte är det.

Men jag hoppas och tror att vindarna ska vända en dag. Att jag en dag ska stå där och skratta i solen medan någon tar kort på mig och att du ska ha en gråtfest på ditt badrumsgolv. Då är det din tur att tvivla, anklaga dig själv. Känna dig liten, ensam och obetydlig. Bara du och dina tårar.
Ibland tror jag på det, på karma. What goes around, comes around.
Och om det verkligen finns karma i världen, åh herregud lilla pojke. Vilket helvete du har framför dig.

Du har lärt mig många saker genom det du gjorde mot mig. Många, många bra saker. Bra saker om mig själv och om andra. Saker som kommer göra mig starkare när allt är över.
Men också många saker som jag önskar att du inte hade lärt mig. Du har lärt mig saker som jag önskar jag kunde ignorera. Radera.
Du har lärt mig hur det känns att bli lämnad, att stå ensam kvar. Du har lärt mig hur det känns att höra att man ingenting är värd, att man inte är önskvärd längre.
Du har lärt mig hur det känns att bli lurad, hur det känns när man inser att man inte vet vad som är sant längre. Du har lärt mig hur det känns när hjärtat brister. Hur det låter när ens drömmar sakta smulas sönder. Du har tvingat mig att mogna, på ett sätt som jag aldrig ville mogna på. Att bli en annan person än den jag var innan, en person som jag inte var redo att bli.
Du har lärt mig att sky kärleken, att se kärleken som något farligt, otryggt, smärtsamt.
Du har tvingat mig vara rädd för att komma människor för nära, eftersom du bevisat att de man älskar ändå aldrig går att lita på.
Du har lärt mig att aldrig ge hela mig själv till någon annan. Att alltid vara försiktig.
Att aldrig älska med hela mitt hjärta.